En bild av hur det är att kämpa med en sjukdom som ingen kan förstå, ingen kan definiera och ingen kan bota. Att leva i en verklighet som ingen kan se men som för en själv färgar hela ens tillvaro. Förtvivlan över hjälplösheten och ensamheten i ett känslofängelse som tagit över mitt liv.
Vi kan se så långt ut i universum att vårt eget medvetande inte ens kan förstå det. Vi har kunnat bevisa så små beståndsdelar av materia att det är svårt att objektivt förstå det. Vi kan skriva ut nya organ till våra kroppar och näst intill bota både cancer och AIDS men min sjukdom är det ingen som vet vad den beror på. Man får dock medicin för den, men det är ingen som vet vad medicinen gör. Jag lider av en sjukdom som ingen kan förklara vad det är, som inte ser likadan ut för någon människa. Som kan yttra sig på lika många sätt som det finns, har funnits och kommer att finnas så länge det finns människor på denna jord. Jag lever med en sjukdom som tar livet av flera hundra, säkert tusentals människor varje år. Som river sönder familjer, relationer och vänskapsband.
En sjukdom som kan göra en person så fullkomligt förstörd att hen inte längre kan rå om sig själv och ens klara av de mest banala sysslor. Ingen vet vad det är, vad det beror på, hur man botar det eller hur man gör för att undvika att hamna där. Det drabbar fattiga som rika, män som kvinnor men är en sjukdom som inte smittar. Det är en sjukdom som kan påverka hela kroppen, göra att allt lägger ner och kan göra en människa sängliggande i veckor, månader, år.
Det finns behandlingar, men ingen vet vad de egentligen gör och hur de egentligen fungerar. Man tror att det hjälper, men definitionen av sjukdomen i sig är så pass diffus att ingen kan säga att det säker hjälper och vad det innebär att bli bättre. Många säger att man blir frisk, andra säger att man aldrig blir helt frisk igen. Vissa säger att det är ärftligt medan andra säger att det kan bero på omgivningen och levnadssätt. Jag är just nu sjukskriven för denna sjukdom, jag kan inte hantera mina studier och för tillfället kan jag knappt laga min egen mat. Min diagnos är depression, vad nu det är.
Skriven av Sara, 24 år, som återhämtat sig från psykisk ohälsa genom HälsoLotsens behandlingar (texten skriven för ett år sedan)